Kinnvika webdagbok
Dagbok våren 2007 Expedition |
|
|
April 2007 reste John Moore, Emilie Beaudon (Arctic Centre, University of Lapland, Finland), Veijo Pohjola och Ulf Jonsell (Uppsala universitet,Sverige) till Kinnvika. Detta är en förkortad version av John Moore’s dagbok som I sin fulla längd finns publicerad på
www.kinnvika.net:
19/4
Efter fem dagar av provianterande och inköp av material i stort (tex. snöskotrar) och smått (tex. synålar och sytråd) i Longyearbyn som kan behövas för 3 veckors vistelse i högarktis, och väntan på bra flygväder kom vi äntligen iväg till Kinnvika.
Efter en timmes flygfärd norrut över ett fantastiskt vinterlandskap landade vi vid den depå som lagts ut dagen innan av våra kollegor på det norska forskningsskeppet Lance. Då vi landade vid depån såg vi björnspår som gick igenom vår depå – hade björnen ätit upp vår mat? Nej, som tur var hade inte vår frystorkade lappskojs fallit björnen på läppen, och vårt förråd var orört.
|
|
Vi startade snöskotrarna i depån och körde våra pinaler till Kinnvikastationen några kilometer bort.
21/4
Frisk vind och klart, -12C.
De första dagarna packade vi upp vår utrustning och inredde de hus i stationer vi skulle komma att använda under de följande tre veckorna. Huvudbyggnaden och bostadshuset för de 13 forskare under expeditionen 1957-58 hade under årens lopp blivit angripet av mögel i de inre delarna av huset, så vi valde att bo i reservhuset, som den norske guvernören (Sysselmannen) renoverat, och lånat till oss för just denna resa. Huvudbyggnaden fick bli verkstäder och förrådslokal.
När vi steg in i reservhuset såg vi dock att infästningen av skorstenen i värmekaminen rostat sönder, och inte gick att elda i. Vi hade med oss varma sovsäckar så det var ett mindre problem med kylan. Man sover ju dessutom bättre när det är lite kallt. Ett problem var dock när man ville jobba med datorer och läsa medhavd litteratur – det är besvärligt med några minusgrader. Så, vi installerade stationens bastu som kontor och läsarstuga. Den finska originalugnen hade sedan länge tagits ur bruk, och ersatts av en norsk spis, som inte utvecklade lika hög värme – men som gav behaglig inomhustemperatur.
Under vår vistelse besöktes vi vid tre tillfällen av isbjörnar som var nyfikna på vad vi höll på med. Bilden över visar en av isbjörnarna som kom några hundra meter ifrån stationen. Då man måste visa respekt för dessa djur som om de är tillräckligt hungriga kan attackera människor, bullrade vi ett tag med skotrar och knallskott för att masa iväg björnen. Det tog oss ungefär en timme att få iväg björnen från Kinnvika över en bergsrygg i närheten. När vi kom tillbaka till stationen kom en annan björn bakom oss – och det var bara att börja om igen.
22/4
lugnt och klart, och endast -5C. Vi körde med våra snöskotrar upp på den lilla inlandsisen Vestfonna för att rekognosera terräng och optimal väg för att få upp den utrustning vi behövde för vårt arbete däruppe. Under dagen blev vädret mer instabilt och det blåste rejält över isen. Yrsnön gjorde det svårt att hitta de bästa vägarna igenom de otaliga stenrösen som låg bara från snö.
Vi kom i alla fall upp på isen och satte upp en väderstation på 300 m höjd för att mäta vädret över isen under de kommande åren. Vinden tilltog och med kulingen blåste vi tillbaka till Kinnvika under polarvårens natt-ljus och bäddade ned oss och väntade på bättre väder.
26/4
Snöstormen bedarrade tillslut, och med klart väder tankade vi våra snöskotrar och packade våra slädar med utrustning och förråd för några dagars tältande uppe på Vestfonnas höjdplatå. Det vetenskapliga målet för resan var att borra ett par korta iskärnor (5-15 m) för at se hur mycket information det finns i isen, för att avgöra om vi skall borra en längre iskärna nästa år. Dessutom planerade vi att sätta upp ett nät av markörer för att mäta isrörelse och hur mycket snö och is som smälter / pålagras på Vestfonna under de kommande åren. Vägen upp mot Vestfonna var besvärlig då stormen blåst bort det mesta av snön på vind-exponerade ytor, och kantiga stenar är inte särskilt bra skoterföre. På vägen upp såg vi en liten flock av svalbardsren som patrullerade omgivningen. Det är svårt att förstå hur renen kan överleva i denna stenöken, men de kanske livnär sig på isbjörnar som det däremot finns gott om. Svalbardsrenen skiljer sig från den lappländska renen, genom att den har kortare ben, och yvigare päls.
Vi kom tillslut upp till högplatån av Vestfonna, och slog upp vårt läger där på 605 m höjd över havet. Två tält, massor av lådor med mat och vetenskaplig utrustning, och en skyddslinje runt lägret med alarm-minor, som med smällar och ljussken varslar om eventuella intrång av nyfikna isbjörnar in i lägret.
Vi hann knappt få upp tälten, och äta kvällsmat (en påse frystorkat) innan nästa snöstorm kom över oss. Det blev att vänta två dygn i tälten innan vi åter kunde sticka våra näsor ut ur tälten utan att snön yrde in över våra sovsäckar. Med primuskök och goda böcker väntade vi på bättre väder.
28/4
Under natten lade sig vinden, och det klarnade upp. På morgonen var det -19 C och härliga vyer från vår tältplats ned mot Murchinsonfjorden och bergen som inramar fjorden. Nu började en febril aktivitet – vi grävde ett 2.5 m djupt snöschakt, och tog snöprover i detta för att senare i laboratorium studera snökemin, och bl.a. undersöka hur stora mängden miljögifter som finns i snön häruppe i högarktis. Trots att små mängder miljögifter släpps ut häruppe, kommer det stora mängder med nederbörden, av luft som passerat Nordamerika; Europa och Sibirien.
Vi borrade därefter en iskärna I bortten av schaktet. Vi kom ned 11 meter från botten av schaktet, och på isen vi fick upp såg vi att de översta 10 metrarna var klar och kompakt is som visar att det varit mycket smältning häruppe under somrarna. Den sista metern var firn (grovkornig, isig snö), och visade kallare sommartemperaturer. Pålagringen häruppe är ungeför 0.5 m is, men smältvatten letar sig ned djupare ner i snöpacken, och vi tror att de översta 10 m av firnen häruppe är en effekt av de sista 10 årens varma väder häruppe.
29/4
Klart, -15C och en lätt bris. Vi packade våra skotrar och körde 25 km österut för att ta is och snöprover på den östra sidan av Vestfonna, och för att plantera våra markörer för isrörelser och massbalansmätningar (förlust eller ackumulation av snö). Under vägen borrade vi ned 3 meter långa aluminiumrör som tjänar som våra markörer.
Vi grävde ett nytt snöschakt och tog våra snöprover. Vi såg att snön här var annorlunda, mycket med djupfrost (grovkornig snö som såg ut som små sockerbitar) troligen pga av att den östra sidan är mer vindpåverkad, och att vinden pumpas in i snöpacken, och ger energi till kristalltiväxten i snön. Lager av djupfrost ger ofta glidlager som i branta sluttningar kan ge upphov till laviner. Men här mitt på platån var den risken minimal. Under tiden Emilie och John jobbade i gropen åkte Ulf och Veijo runt och planerade och mätte in markörerna.
Under eftermiddagen såg vi hur slöjor av höga cirrusmoln drog österifrån in mot Vestfonna. Detta var ett tecken på en annalkande varmfront. När arbetena var klara körde vi tillbaka till vårt tältläger (som vi kallade Camp Ahlmann efter namnet 1957 expeditionen hade på sitt läger på samma plats). Vi packade raskt ihop lägret och körde ned mot Kinnvika. Det var trevligare att vänta ut stormen i husen därnere än att kura ihop oss i tält ett par dygn till, och, så var det ju sista april snart.
Under färden ökade vinden, och när vi kom ned från Vestfonna var det orkanbyar och knappt mer än någon meter sikt. Tack vare GPSerna monterade på skotrarna kunde vi med meter-nogrannhet följa våra tidigare spår, och trots tricksiga vägar igenom stenrösen och raviner hitta vår väg mot den betydligt enklare vägsträckan på Murchinsonfjordens isyta, och hem till Kinnvika. Vi kom hem på natten till valborsmässoaftonen, och somnade strax efter en god kopp choklad. Dagen efter torkade vi våra kläder och sovsäckar. Tvättade oss i bastun och firade Valborg, eller Vappu som man säger i Finland.
1/5
Gråväder -5 C, men vindstilla. Vi processerade vår GPS data och tittade på de anteckningar vi tagit från snöschakten och iskärnorna. På eftermiddagen tog vi en första maj tur runt omgivningen. Vi besökte en gammal fångsthytta på Tvillingnäset som byggdes så sent som 1972 som en spejarhytta till ett fångstlag som låg i reservhuset på Kinnvika. Förmodligen var utsmyckningen på väggarna i reservhuset från den tiden.
På vägen tillbaka åkte vi förbi Dricksvattnet eller Drikkevatnet som det heter på norska som var den sjö där 1957/58 expeditionen tog sitt drickvatten. Ytan var renblåst och med en istjocklek på ett par meter var sjön idealisk för en skridskotur..
2/5
Fortsatt gråväder. Vi passade på att reka en väg runt halvön till vestfonna för att undvika att köra over Murchinsonfjorden. En del partier på fjorden hade mjuka islager, och att köra fast i issörja är inte så trevligt då blöta och kyla är dåliga följeslagare. Vi hittade en bra led runt Storsteinshalvöya och kom tillbaka till Kinnvika på natten.
3/5
Bättre väder, klart och -15C med lätt bris. Vi packade skotrarna igen, och körde runt halvön för att fortsätta arbetena med att borra ned markörer och att mäta in dem med GPS. Vi körde 250 km under detta dygn fick ned det mesta av de markörer vi planerat att sätta ut, och kom tillbaka på natten. Eftersom det ofta är dåligt väder gäller det att utnyttja bravädret. Vi räknade ut att man kan räkna med 20% arbetsbar tid, där kanske endast 5% är klart och vindstilla.
5/5
Efter ett par dygn av klart och kallt väder packade s Kinnvika in i dimma från Hinlopen. Mellan dimbankarna tog vi oss upp till Kinnberget och mätte in våra referensstaioner från GPSmätningarna mot fixpunkten på Kinnberget.
6/5
Halvklart, frisk bris och -12C. Vi åkte upp till Vestfonna igen för de sista arbetena, och för att ta hem våra depåer av utrustng som låg kvar nedanför Vestfonna. Under körningen hittade vi en gammal depå av skidvalla och mat i en gammal söderrostad tunna. Det visade sig senare att detta var en depå som lades ut av Kanadensaren Weston Blake som deltog i de glaciologiska arbetena våren 1958.
10/5
Under de följande dagarna packade vi ihop vår utrustning och städade stationen. Vår planerade hemfärd fick skjutas upp några dagar då låga moln, och nederbörd förhindrade helikopterfärder. Största problemet var inte sikten, utan nedisning av rotorbladen, som kan ge problem på bärkraften av helikoptern. Denna dag var det återigen klart, och på morgonen flög vi åter mot Longyearbyen. Vi hade en fantastisk färd över ett snöklätt Spetsbergen, och det kändes ganska bra att på kvällen ta ett ordentligt bastubad i hotell Polaria i Longyearbyen innan man flög hem efter en mycket lyckad fältkampanj.